Enjoy del två av alkohol&död~

*

Det var verkligen inget kvar av den. Men det viktigaste fanns kvar. Kofångaren gick att räta ut och huven gick att svetsa, Värre var det i förarsätet. Ratten ihopknövlad och hårt pressad mot sätets rygg. Men instrumentbrädan var illa däran. Visarna lösa och döda.
Tim och hans langar kompisar hjälpte mig att dra hem bilen. Jag la mig under huven och skröv loss allt jag fick tag i. Plockade ut alla säten och alltdär till. Tim hadde nån kompis som lovat att hjälpa mig med att "dra" ut bilen igen. När jag var klar lutade klockan mot halv åtta på morgonen. För att inte tänka på Joe satte jag igång med sätena. Det ena efter det andra. Lädret sydde jag ihop och smörjde upp. Torkade bort blodet och grät om vartannat. Tillslut kollapsade jag. Jag letade i fickan och hittade en annan påse som jag hade fått tag i näst intill gratis. Jag sniffade i mig men bara lagomt så jag fortfarande hade kvar medvetandet men sorgen och all ångest,hunger och deprisson försvann. Jag sprang in efter radion och satte upp högsta volym på den. Sen kastade jag mig på golvet för att knyckla loss ratten som var helt förstörd.
- Fan!!! Orginal och allt!! Skrek jag men gav mig i alla fall i kast att laga den. Mobilens ström dog vid tolv på förmiddan. Orkade inte gå in för att sätta den på laddning. Plötsligt rullade Tims kompis in i sin sketna lilla Volvo.
- Cassie... Det är ett omöjligt fall. Sa han när han såg huven.
- Våga inte säga så! Bilen är allt jag har kvar av Joe så snälla hjälp mig med den! Bedjade jag och grät för första gången i mitt vuxna liv inför någon annan. Henke gav mig en blick sen gick han till den vita volvon som speglades i det ljusa solskenet.
- Den kommer spricka här.... Och här men... Henkes finger löpte längst bilens sida precis ovanför hjulet. Vi arbetade timmar med den mörbultade plöten som tillslut gav vika och med ett tjut rätade ut sig. Visserligen sprack den på båda sidor men den var rak igen. Äntligen kunde jag börja jobba. Jag kastade mig om halsen på henke och skrattade.
- Men,jag vill ha en sak i betalning.
- Vad?! Frågade jag panikslaget.
- Följ med mig ut på resturangen nu för, gurl du måste äta något!! Innan jag hann protestera hadde Henke skyfflat in mig i Volvon och gasade in mot stan. Plötsligt insåg jag att linnet var mycket större än förr och jeansen säckade. Tre dagar utan mat kanske inte är det bästa. Men maten satt helt rätt. Henke stod för allt vilket för tur för jag hadde köpt upp mina pengar på knark...
De följade dagarna ägnades bara åt svettsningen och slipning. Jag blev bara smalare och smalare och snart skymtade mina revben under linnet.
Jag måste bli räddad, och med det menar jag nu. Jag måste ha någon som brydde sig om mig, jag måste få mat. Men samtidigt grät jag över att jag var så löjlig.
Svettsen var inte avstängd länge förren än jag kom på mer att laga. Plötsligt hördes det ett skrik om däck och en broms som drog alledes för snabbt. Dörren slogs upp och Evelyn klampade in.
- HERREGUD!!! Jag var så orolig! Du har inte svarat på mobilen och jag...jag...jag trodde du också..., Sen brast hon ut i gråt. Jag släppte mätaren och torkade bort limmet från mina händer. Jag korsade det stora garaget och slog armarna om Evelyn. Evy ryckte till som om jag hadde stuckit henne med en kniv. Hon la en hand på mitt revben och jag hoppade ifrån henne men det var alledes försent. Evy spärrade upp sina tungt sminkade ögon och gapade.
- Herregud gumman! Du har inte...
-...ätit på en vecka? Nej det har jag inte för jag har panik slaget försökt rädda denna bil! Forstatte jag hennes mening. Evy nickade och drog med mig ut. Hon letade fram två öl. Hon gav mig den andra och kravlade sig upp på huven till sin bil.
- Minns du när vi stod och dansade på den här bilen? Jag skrattade lite vid minnet och öppnade burken.
- Haha, Dave som spydde över hela baksätet, minns du det? Jag skrattade och tog en klunk av ölen och fnissade så kraftigt att jag fick spotta ut den på marken igen.
- Eller när min klack gick igenom huven!? Nu vek sig Evelyn av skratt. Hon spillde ut hälften av sin öl på marken vilket fick oss båda att skratta ännu mer. Vårat skratt var befriande och glatt, rakt ut i den tysta och dystra sommar kvällen i San Diego.
- Åh! Skrek Evelyn och hoppade ner från huven och sjöng högt till låten och gick för att höjja den på radion. Evelyn började dansa och jag var tillräckligt påverkad av all alkohol för att vara kapabel nog att dansa med henne.

*

Det finns en viss sanning i denna novell men...

Inspa har jag hittat från Smålands skogar och mina egna synpunkter.

Här har jag inte låtit Cassie vara sig själv utan de flesta meningarna är vad jag sagt/gjort exakt själv

Enjoy<3

*

~Död&Alkohol~Del 1

*

Lukten,synen och ljudet av när någons hjärta stannar är hemskt. Det pep lång bort i den långa trissta korridoren och både jag och Joe förstod att någons liv just hade avslutat och att vi på sätt eller vi hadde vittnat till det. Joes iskalla hand mötte min och jag tog den för att värma den. Men det skulle aldrig gå. Han hadde förlorat alledes för mycket blod i bilolyckan. Jag rös till vid tanken,för bara två timmar hadde vi suttit och gapskrattat i Hans Valiant men nu,ligger han på en bår med slutna ögon och blodigt huvud. Valianten ligger troligtvis på skroten redan. Vi hadde skrattat och förlöjligat Norrland och norrländska. Sen small det, Vi frontal krockade med en lastbil, Lastbilen i 110 km i timmen och vi 95km,Joe smällde ner huvudet i ratten och fick benen ihopknycklade, Båda benen var akut borttagna för han skulle aldrig överlevt en operation. Läkarna kom med hopp om liv varje timme men Joe var väl medveten om att han bearbetade sitt sista dygn tillsammans med oss. Jag stirrade stint på displayen som visade upp Joes hjärtslag. Jag skakade och frös men klammrade fast bilcken på hjärtslagen. Även om jag visste att varje hjärtslag kunde vara den sista så hoppades jag... Jag hoppades att dom skulle börja hamra så som jag en gång kännt dom men aldrig mer skulle de göra det. Aldrig mer skulle jag mötas av honom i hallen. Jag svalde hårt och insåg till min förfäran att varje hjärtslag hade mer och mer sekunder i mellan varandra.
- Baby,gör mig en tjänst. Jag nickade och stirrade på Joes blå ögon.
- Gråt inte, Skaffa en man och barn,gift dig och bo i ett litet rött hus. Precis som vi fantiserat om! Du ska vara en bra mamma och baka kanelbullar åt dina barn när dom vill ha det. Älska din man högst av allt och slösa inte andetag på att gråta över mig.
Allt med att han pratade saktade hjärtslagen ner.
- Men hur?! Hur ska jag kunna släppa dig?!!! Tjöt jag av förskräckelse.
- Du måste... Kyss mig medans jag lever. På befallning la jag armarna om hans snart döda hals och kysste han snart tysta läppar. Joe blinkade retsamt med ena ögat innan han domnade bort och tjutet från hjärtslagsmätaren skar in i mina öron. Sjuksköterskor var där innan jag hunnit ta ett steg bort.  De slet mig ifrån honom och jag vände mig om bara för att se att han hade dött med ögonen öppna.
- Miss?!! Vi kan göra ett försök att väcka honom igen... Men vi behöver ditt tillstånd..., den unga kvinnan stirrade på mig. Jag mötte hennes blick och blinkade bort mina tårar.
- Tror du det kommer fungera, vad skulle du ha gjort om det vore ditt livs kärlek som bara dog på båren?! Kvinnan svalde hårt och la handen på min axel.
- Nej, Eftersom ni kysstes innan han dog så bevisar det att han var nöjd. Så nej,jag hade inte försökt.
Jag nickade och höll in gråten.
- Ja dåså... Behandla honom med respekt...
Kvinnan nickade och jag störtade ut från sjukhuset. Jag snappade åt mig stockholms tjocka luft från den ljumma sommarnatten. Jag hann inte lång förren mina ben vek sig. Likt två pelare som kollapsar, vägrade mina ben att ta ett steg till. Så jag föll, föll handlöst och rullade ner för slänten som var klätt i frodande gräs. Världen var svart, Inget längre spelade roll. Inte förren tre timmar senare när klockan blivit fyra på natten och en knarklangare kom fram till mig. Vi hade vänskap sen tidigare men för första ¨ången var det jag som frågade efter det vita pulvret. Tim tvekade innan han sträckte fram den lilla lilla påsen.
- Är du säker? Du är ju så vacker...
- Jag skiter i om jag är vacker eller inte, vars är min Valiant?!
Tim stirrade misstroget på mig.
- Cassie, det finns inget på den bilen att rädda... Helt omöjligt. Jag tittade till den men den står nere vid 5ft street.
Jag nickade och drog till mig det vita pulvret.
- Cassie,nej gör det inte... Men jag hadde redan dragit in det lilla magiska i näsan. Allt snurrade runt och plötsligt låg jag i Joes famn igen. Kännde honom och drog in lukten.
Han log mot mig men plötsligt försvann han, förgäves letade jag efter resten i påsen men Tim hade redan tagit den och lagt ner den i fickan. Jag svor och kastade mig över honom. Han var mycket starkar och knuffade mig rakt ner i en vattenpöl. Jag återfick fattningen och gnuggade mina ögon.
- Vars sa du Valianten stod?
- 5ft Street... Han gnuggade sig om armen och log snett.

*

Yes! Äntligen har jag hittat ett sätt att ladda över bilder så här har ni en färsk alledes ny bild av Jocer :D

Den lilla tjockisen sod och stirrade in i köket och tiggde uppmärksamhet. Neej jag hade inte hunnit rykta där så klaga inte på pälsen hehe...

Jag laddade över lite bilder på Jocer och någon bild på mig men jag undrar om jag ska publicera den,eller ge fan i det.

Hursomhelst har ni den andra bilden jag tog och FÖRLÅT för att bilden vart urusel föratt jag speglas i ögat...

Kolla på hans mysiga päls!!